Tänk vad trist
Tänk vad trist att inte kunna kommentera om man nu är sugen på det. Därför gör jag ett test...
Lösenordsskyddat
Jag tänker att det börjar bli jobbigt nu. Att komma ihåg alla dessa koder och lösenord. Jag kan inte ens räkna efter hur många olika lösenord jag har på saker. Bara på jobbet använder jag mig av minst fyra. Visst är det smidigt att ha samma, men så upptäcker man en dag att det inte är så klurigt att ha det. Ett tag fick jag byta lösenord på jobbet med allt för täta mellanrum. Tillslut tar fantasin slut. Och jag har ganska mycket fantasi. Och det värsta är väl inte att just komma på lösenordet utan att komma ihåg! Då har jag inte ens funderat på alla lösenord jag har skapat för privatbruk. Det är en del nu. Och jag kommer nog ändå rätt väl ihåg dem men inte vilket som ska användas var...
Stå på barrikaden
Jag känner att jag vill skriva nåt som är på riktigt. Nåt som betyder något. Nåt som förändrar. Eller åtminstone ger möjlighet till förändring. Jag vill vara av betydelse. Stå på barrikaderna för något stort. Trumma på min trumma så jag uppmärksammas. Men jag känner inte att har nåt viktigt att slåss för. Att slå på trumman för. Inte idag. Jag är för trött.
Prosa från för längesen
Ursäkta
blev det fel?
Var inte min mening
Vi visste ju så lite,
eller var det för mycket?
Ser du mig
hur liten jag blev
nu när jag ber om
ursäkt
Here we go again...
we can only be...
Det känns lite som en vägledning i livet. Som om det får en att tänka till en gång extra över att det är jag själv som sätter gränsen för vad jag ska lyckas med. Jag tycker att det är fint! Rent och ärligt. Bara rakt av. Det säger också mig att det är jag själv som bestämmer vad jag lämnar ifrån mig av till andra. Är det positiva eller negativa vibbar? Tjatar jag och matar på om allt jobbigt och hänger upp mig på det eller ger jag glädje och försöker se ett ljus i det som kanske är svårt? Det är kanske inte alltid så lätt att se, men man tar så otroligt mycket från andra människor när man är negativ. Och man förstör faktiskt för sig själv. Jo, det är sant. För jag har känt att allt negativt som varit, tröttade ut mig och gjorde mig mer matt än vad jag redan var. Det är först nu (sen en väldigt kort tid tillbaka) som jag känner att huvudet inte bara är över ytan. Jag tror att kärlek är nyckeln. Och jag tycker att jag ser kärlek i ordspråket. Att tro på sig själv (på ett vackert och inte buffligt sätt) och på vad man kan göra - för sig själv och andra (kärlek!), och att välja den man vill vara (negativ och trist eller positiv och glädjespriande). Det ÄR upp till oss själva!
We can only be what we give ourselves the power to be!
Det snörpte till i magen
(inlägget var längre än så här, men jag valde att inte posta det)
Tredje advent
det tredje ljuset är tänt
Tre ljus i mörkret
som lyser upp
En drömmande vecka
Den här veckan har jag drömt så mycket om nätterna. Det har nästan varit lite jobbigt att inte bara få sova skönt utan dras med dessa alla drömmar. Så vaknar man till lite eller sover väldigt lätt och drömmarna liksom etsar sig fast i en. I natt hade jag en dröm om en gammal pojkvän. Han med det långa håret som stod länge vid spegeln. Han kom till mig i drömmen. Det var med en ganska blandad känsla jag klev in i hans hem ännu en gång. Men så klart såg det ju inte ut som då, för det gör det ju aldrig i drömmar. Det fanns någon slags oro och kanske till och med motvilja att stiga in hos honom. Men jag kände mig tvingad. Det var många folk runt omkring mig och jag kände inte en enda av dem. Jag försökte innerligt att passa in samtidigt som jag bara ville resa mig och gå där ifrån. Jag minns faktiskt inte hur drömmen slutade eller vad mer som hände. men den där känslan av att det kanske inte riktigt slutade som det skulle, infann sig.
En februarinatt
Det var en februarinatt som jag bara klampade på
gick rakt in i hans liv
lät honom bli en del av mitt
Mitt hjärta slöt om honom
Han var den skönaste som jag någonsin sett
Jag var förlorad, jag blev kär
Jag var 17 och byggde luftslott
Försöker lära mig något här
Jag efterlyser tålamod. Både hos andra, men framför allt hos mig själv.
Jag försöker lära mig något här! Hur man designar en blogg.
Det är otroligt spännande, men det tar fruktansvärt mycket tid så här i början.
Och jag har lovat mig själv att inte ge mig. Jag känner mig en aning modig
eftersom jag egentligen inte har en aning om hur man göra eller vad jag håller
på med, men det är en liten seger när jag lyckas ändra något jag vill.
Visst ibland borde jag skriva ner lite bättre vad jag ändrar eller åtminstonne
ha någon slags säkerhet, men what the f*ck det är bara att göra om och göra rätt.
Vintertid
Snön faller ner utanför fönstret. Det vita landskapet växer fram och jag glädjs.
Jag älskar snön! Jag - som en gång när jag var liten bestämde mig för att aldrig
mer gilla vintern. Jag är galen i den! Det är något romantiskt med den.
Hela baksidan är täckt av snö. Orörd snö. Snö som drivit och lagt sig på altanen där det var
stekvarmt för några månader sedan. Veden ligger tryggt där ute och tankarna kommer om
det var ett så väldigt bra ställe att förvara den på, innan altanen är klar.
Mina fina vinterdamer har kommit fram i fönstrena och snart får jag ställa fram adventsljusstakarna
i fönstren. Julkorten är klara, efter att jag fick en sån underbar julkänsla. Och det är inte bara det
där med julen som gör att vintern är underbar - nej det är snön som faller och får ligga kvar.
Det är barnen i pulkabacken bredvid, ljuset i mörkret, det underbara vita. Brasan som sprakar i kaminen.
Mössa och vantar när man går på promenad. Bilar som låter mindre i snön. Fåglar vid fågelbord.
Advenstgran och ris vid dörren så inte spökena kommer in.
Jag älskar den här tiden! Vintertid.
Sköna utvilade lördagar
senare än jag "gillar" men definitivt helt ok om det inte händer varje helg...
Nånstans är det väl ändå ganska viktigt att man får chansen att sova ut nån gång ibland.
Jag minns tiden jag bodde på en annan ort i min lilla lägenhet. Om jag inte gjorde någon
av mina många utflykter så hade jag mina helg rutiner hemma. De var väldigt sköna.
Ofta, om än inte alltid, slutade jag lite tidigare på fredagen och åkte direkt hem för att
tvätta veckans tvätt (det stora nöjet). Jag gjorde mina timmar och planerade väl
tvättschemat (så att "rätt" tvätt hann torka i tvättstugan). När passet var slut tog jag med
mig all tvätt upp. Eventuell blöt tvätt hängdes flitigt upp i gardinstången (måste sett snyggt
ut hemma hos mig om fredagarna). På fredagens schema stod också att städa min lilla lägenhet.
Jag blev i och för sig ganska duktig på den tiden att hålla ordning men det är ju ändå veckostäd
som ska göras. Antagligen satt jag uppe hyfsat länge. Eventuellt slog jag en blick på TV, men
troligast satt jag vid datorn och komponerade. Om natten sov jag skönt i min säng. Ibland
vaknade jag av att någon gick förbi nere på vägen utanför eller att polisen gjorde någon av
sina många utryckningar söderut. Men sov skönt det gjorde jag.
Senast kl 8.00 vaknade jag UTVILAD och glad över att ha lördagen helt i mina händer. Nystädat
och nytvättat. Fanns det tvätt kvar som jag inte plockat in och som hade torkat tog jag hand om
den och sen var det "frilek". Ibland ringde jag med en kompis och vi åkte till nåt köpcentra och
mest gick runt och kollade. Om det handlades något var det något smått. Ja pengar var det väl
inte överflödigt med, men det gick alltid (på nåt konstigt sätt) runt. Jag gillade de där lördagarna.
Ibland åkte jag till Ica Maxi och hittade nån billig tag-3-för-2-film att "frossa i" på kvällen.
En gång köpte jag en sån där film som jag knappt vågade titta på. Jag låg i sängen och kikade
och höll fjärrisen i min hand. När det blev allt för läskigt stängde jag av TVn. Och man kan ju
undra varför man ska se sån skit som gör en så jävla rädd! Men det är ett annat inlägg...
Summa summarum: sköna utvilade lördagar faller mig i smaken!
Mycket vill ha mer...
Har jag inte haft något att skriva om? Har jag i så fall inte haft några tankar?
Jag har funderat lite, eller faktiskt ganska mycket, på livet. Det är ju något som bara händer.
Att tankarna kommer över en. Och jag vet att jag borde nöja mig med det jag har och vara
extremt glad över allt som tilldelats mig i livet. Ändå känner jag någon sorts sorg. Det är
jobbigt och besvärligt och jag vill hemskt gärna bara skaka av mig den. Men den hänger
efter mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Och inte har jag försökt prata
med någon.
Det är jobbigt att gå och känna det där som jag inte gillar. Som bara inte vill låta mig va.
Jag kan försöka läsa alla "hela-dig-själv-böcker" som finns, men jag är inte ens längre säker
på att det kan få mig att sluta känna den där sorgen. Och nånstans inom mig har jag ju alltid
haft en sorts sorg. Det jag kallat för mitt svarta hål. Jag har haft dagar när jag krupit ihop i
nån slags ångest och bara velat fly. Men det är svårt att fly när man inte vet från vad.
Men den här gången är på något sätt annorlunda. Jag kan skratta och verkligen uppskatta
saker och ändå känna att jag bara vill ge upp. Som om jag inte ser någon ljusning eller slut.
Jag vill bara ut. Det är nu livet är och jag borde njuta av varje dag och glädjas för allt gott.
Men så finns inte orken. Den infinner sig inte och jag vet inte hur jag ska få den tillbaka.
Få lusten att vakna i mig.
Kanske är det bara så helt enkelt, att mycket vill ha mer...
Killar kan!
För många många år sedan (säkert i ett annat liv t.o.m.) var jag tillsammans med en kille med blå ögon, cendréfärgat långt hår och blå jeans. Han var en typsik hårdrockskille. Jag minns att jag tyckte att han var skitsnygg (!) redan från början. Och med en (ännu) tonårings ögon var han ju förstås det. Han var faktiskt en hel bunt år äldre än mig och definitivt förbjuden frukt.
Men efter ett halvår gick känslorna inte längre att hålla emot och de vällde upp i mig som en vulkan som börjar bubbla inför ett utbrott. Att känslorna var besvarade var det inte så stor tvekan om (!) och jag minns att jag kände hur det gick rakt in i mig när han sjöng den där låten han skrivit till mig (fast det visste jag ju inte då!).
Vi blev i alla fall ihop och allt var trevligt och så. Vi käkade ofta lunchen hemma hos honom. Och eftersom det där med matlåda var lite småjobbigt att fixa (på den tiden) så var det ganska bekvämt även om kosten blev ganska ensidig med våra matlagningskonster.
Jag vet att jag ibland med ett leende tänkte att han var mer tjej än jag. Jo för när vi skulle gå nånstans (till skolan eller where ever!) så tog det så mycket längre tid för honom att fixa till sitt långa hår så det såg snyggt ut och låg helt rätt, än vad det tog för mig att bli färdig. Jag minns gångerna jag fick vänta på honom, påklädd i tamburen, när han tog på sig jackan framför spegeln och sedan slängde över håret på ryggen och slog en sista, låååång, koll i spegeln om han var snygg. Det var nog både en och annan gång som jag suckade innombords över att det var tvunget att ta så lång tid! Så jag vet att killar (också) kan!
Hur som helst blev förhållandet trist ganska fort och tog inte helt oväntat (från min sida) slut en höstdag.
That's all folks!
